Hej, nu kommer det att börja skrivas på bloggen igen. Jag har kommit hem efter 3 veckors tågluffande, och jag har upplevt sjukt mycket saker under den tiden.

Jag är så ivrig att få berätta om ett starkt bönesvar som jag och Maria fick uppleva.  Den här händelsen var precis på slutet av vår resa och vi var i Berlin och hade bokat ett dirket tåg till Malmö. Klockan var 22.55 och vi var utanför Berlin Haubtbahnhof. Vi lunkade in på tågstationen och hämtade vår packning och gick sedan till tavlan där det står vilket spår tåget ska avresa ifrån. Jag kollade ett tag på tavlan men märkte att vårat tåg inte stod med, hmm...

Jag såg en tågtinst och frågade han varför inte vårat tåg stod med det skulle ju gå 23:16 så det var bara en kvart innnan det skulle avresa. Han förstod inte heller varför det inte stod med för datum och tid stämmde, han hänvisade mig istället till Informationen som stod en bit bort. Jag och Maria gick dit och frågade samma fråga. På en gång fick jag ett svar: NI är på fel station, ni kommer inte hinna med tåget för tågstationen ligger 20 minuter härifrån.

Shit!!? Vad ska man göra i en situation som tydligen är omöjlig, klockan var 23:00, 23:16 skulle vårat tåg gå. 20 minuter tog det att åka till tågstationen, då ska man även hinna hitta tåget och ett sätt att ta sig till den andra tågstationen.

(När man måste tänka snabbt då hinner man tänkta snabbt och mycket)

Ja just det vi har ju Gud. Okej Gud hjälp oss, är en tanke som jag tänkte i 16 minuter.

Vi frågade hur man tog sig dit för vi skulle försöka! Tanten berättade att det gick tunnelbana men att det var meningslöst att vi försökte. Vi sprang ifrån hennes sistra ord och letade förbryllat efter vägen till tunnelbanan, medans mina ögon letade efter skyltar, ropar Maria att vi kan leta en taxi. (det var nog den bästa idéen som jag hört på länge) Vi vände om och sprang mot utgången, vi såg en taxi som jag ställde två frågor till: Hinner vi till Haubtbahnhof till 23:16 och tar ni kort?!

-Det finns ingen chans att vi hinner dit på en kvart och ja, jag tar kort.

Skit samma vi försöker, vi kastade in våra enorma ryggsäckar i bagagen och körde raka vägen mot tågstationen. Under taxifärden var jag lugn och försökte vara sansad och bad till Gud inut i mig att vi skulle hinna till tåget. "Gör så att tåget är försenat, gör någonting, vi måste hinna med tåget, det var våra sista pengar vi la på det här tåget, och det går inget mer tåg idag, ... snälla. Om du kan göra under visa det nu för jag tror på dig!"

Det var ungefär detta som jag bad under färden dit, jag påminnde mig själv hur viktigt det är att verkligen tro att det är möjligt. Precis som Noak trodde att han skulle bygga en gigantisk ark för att han hade hört en röst säga det, precis som Mose verkligen trodde att han skulle rädda Israeliterna ur Faraos slaveri, bara för att han hadde hört en brinnande buske säga det till honom. Att tro när man inte har något att gå på är det som gör så att gudskraft verkar. Lita på Gud, även fast man inte ser något som kan stärka det man tror på.

Maria satt i baksätet i bad hon också, när det bara var någon minut kvar innan tåget skulle gå så kände jag ett lugn i mitt hjärta, det är ett lugn som är ungefär som att man har varm honung i hela kroppen, det känns som att kroppen arbetar i slowmotion, och att hjärtat pumpar ett slag i minuten. En frid.

När vi var vid ett rödljus passade jag på att betala taxichauffören, efter någon minut var vi framme vid stationen och vi sprang med vår packning mot tåget, klockan var nu 23:16 (så taxin pressade sig själv lite extra)

när vi sprang in såg vi spårnummret på en gång och sprang upp och ner för trappor i den gigantiska tågstationen. När jag såg spåret stod inget tåg på perrongen och jag trodde att tåget hade åkt, gnistan av hopp började sakta slockna då jag verkligen trott att vi skulle hunnit med tåget, vi gick lite saktare ner för rulltrappan som vi sprungit halvvägs nerför. Då säger Maria där borta står tåget!

Jag vred mitt huvud och längst borta åt andra hållet av perrongen står tåget och en tinst som är på väg att kliva på tåget, vi bara springer och springer. Tinsten såg oss och skrek att vi snabbt skulle hoppa på längst bak. Vi nästan slänger oss in i tåget och några sekunder senare åker det iväg....

Ni skulle se mitt och Marias ansiktsuttryck i den stunden, vi gapade med munnen samtidigt som vi hade ett leénde över hela ansiktet. Svetten lackade och vi flåsade. När vi stirrat ett tag på varandra som började vi skratta och jag tackade Gud och pussade tåg väggarna. Korridoren som vi stod i var fylld med människor som stirrade på oss. Men jag var för upptagen av att bara älska Gud och hans under som han kan uträtta även om de bara känns som att det är en liten sak att fråga Gud om.

Men än var det inte slut, Gud är ingen snål Gud, ber man om något så får man inte bara det man ber om utan också mer, han ger mer än vad man behöver. När vi kom fram i Malmö på morgonen, väntade vi oss att vi skulle få vänta där i 1-2 dagar, för alla tåg var fullbokade två dagar frammåt. När klev ut ur tåget såg vi ett tåg som stod mitt emot oss och det skulle åka till Stockholm om 10 minuter, jag frågade då tågtinsten om det var fullbokat och fick ett rakst Ja till svars. Fem minuter senare frågade jag igen om vi åtminstånde kunde få stå, och han sa: Hoppa in då!

Så vi hoppade in och var glada att vi fått ett tåg, Gud ger oss i överflöd tänkte vi.  Men nej då, inte är det nog med det såklart fanns det en egen kupé i första klass som var obokad som jag och Maria fick sitta i. Vi hade 8 stolar att dela på i ett 2 dagar frammåt fullsatt tåg!

Gud är verkligen god och inte tråkig snåljåp!

Mvh David

Hej, nu var det ruskigt länge sedan jag skrev på den här bloggen vilket inte är så kul för er som vill läsa det jag har att säga. Men jag är lite lat, och har precis tagit studenten så sista tiden har varit stressig och flummig.

(Har ni märkt att jag alltid lyckas skriva inlägg väldigt sent på dygnet)

Jag tänkte skriva lite om hur generös Gud är. Det är nämligen så att jag och en väninna ska ut och tågluffa i sommar eller rättare sagt på måndag. Vi har planerat det här i kanske en månad och bett att allt ska gå bra och lösa sig. Jag brukar inte oroa mig längre för att min ekonomi ska lösa sig, men det gör man förstårs ändå. Jag och väninnan hade räknat ut att vi skulle behöva ca 11.000 var så att vi skulle klara oss i tre veckor runt om Europa. När det var ca 7 dagar kvar tills vi skulle åka så hade jag lyckats fixa så att mamma kunde låna mig 3000.... ja och sen hade jag faktiskt 1000 spänn själv. 4000 på tre veckor skulle innebära att jag skulle ha 180 kr per dag att leva på. Vilket skulle innebära att 120 :- skulle gå till Hostelhyra, som i sin tur skulle innebära att jag skulle ha 60:- över att köpa lite mat och kanske unna mig något roligt :)

Sämst läge faktiskt. Eller uselt planerat av mig, jag har inget sommarjobb heller så jag kunde inte låna pengar av någon annan förutom min mamma för jag kan inte betala tillbaks pengarna. Men tur för mig att Gud är en god Gud som hjälper en med allt så länge man har hopp och tro. På studenten får jag i skolan 1000:- i ett stipendium som jag blev tilldelat. På min studentmottagning fick jag ytterligare 8000:- !!

Så 9000:- är nu en väldigt mycket bättre utgångspunkt för mig. Nu återstår det att se hur hela resan går. Jag ska försöka att komma åt datorer så att jag kan skriva resansgång på den här bloggen.

 Jag vill tacka Gud för att han aldrig sviker en, och överrumplar en med det man behöver så länge man har tillit och visar kärlek.

Ställ frågor!

Jag behöver era frågeställningar så att jag blir lite mera motiverad till att skriva. Om ni frågar så kan jag skriva inlägg mycket oftare.

Mvh David, Student.