Nu är det morgon och jag ska försöka att ta tag i mig så att jag klär på mig och äter frukost, jag tänkte dra upp just det ämmnet idag.

Vissa perioder och tillfällen i ens liv kan vara oerhört jobbiga. Det kan hanlda om stress, att man förlorat någon annhörig, precis avsultat eller påbörjat ett förhållande, man kan lida av en sjukdom eller så kan det vara en sak som skolan. När man befinner sig en sån situation kan det vara väldigt lätt att gräva ner sig själv, och med tiden kommer det att innebära att nya bekymmer kommer över en och man blir till slut helt övertäckt av bekymmer e.d

 När man lever måste man hela tiden vara allert, man måste ibland innse att morgondagen kan bli riktigt usel, oförutsägbara saker innträffar hela tiden, är man inte medveten om detta så kommer man inte heller klara av livet.

Man ska naturligvis inte bekymmra sig för morgon dagen och göra sig orolig över att saker kan hända, men att vara beredd kan lätta till livet betydligt mycket. Men det betyder inte att man är oemotståndlig mot jobbiga saker som inträffar! Nej, alla vi kommer att känna oss som överkörda road kills, lite då och då, vi kommer att ställa oss frågan om vad som är syftet med allt lidande, varför vi (enligt oss själva) hela tiden dras ner när man förengångs skull mår bra.

Jag har lätt att klandra Gud, och fråga varför jag utsätts för det här, eller jag hade lätt för det förut. Tills jag började innse att många av mina personliga bekymmer uppstår till stor del vad jag själv skördar. När jag börjar leta igenom efter roten till ett bekymmer som jag har så är det oftast jag som på något vis har lyckats få det bekymmret av växa fram.

Jag har hört flera fina liknelser om människan. Den jag har fastnat för är att man symboliserar människan som ett träd som ger frukt. Ibland händer det att vissa grenar av trädet blir dåliga, och dessa grenar ger ingen frukt och tar mer energi av trädet än de grenar som ger frukt. Då måste man skära av de grenar som inte bär frukt så att trädet får kraft och kan blomma ut totalt, istället för att de dåliga grenarna tar all energi av trädet så att det till slut ruttnar och dör bort.

Precis så är det för os människor, om vi låter en massa dåliga vanor eller bekymmer fortplannta sig i våra liv så kommer vi att dras ner djupare och djupare om inte vi självmant tar tag i oss på skarpen.

Jag tycker att vi människor har blivit experter på att låta en massa dåliga grenar växa på våra träd och inte göra något åt det, vi är för lata och för fega. Jag tror att det kommer mycket från grupptryck, vi vill se ut som vissa av våra vänner, då de låter sina dåliga grenar växa.

Men var då istället ett ljus bland dina vänner och ansa ditt träd så kommer du att blomstra och skina upp som ett väldigt vackert träd, då kan även dina vänner se hur fin du är, och genom detta börja ansa sig själva.

Det kommer att sluta som en blommande trädgård istället för ett övergrott träsk. Det jag vill uppmana till är att du som läsare börja tänka efter vad du har för problem, bekymmer och dåliga vanor och börjar göra något åt dem.

Sitt inte ner och grubbla på att allt är emot dig, gör något åt det, ta hjälp av vänner, gå ut idag och börja rätta till, kanske inte allt på samma gång, men steg för steg, så kommer du att kliva in på en väg som leder till kärlek och lycka.

Förvanlda dig själv med hjälp av dig själv och den som alltid finns för dig.

Mvh David, Ny-generation/Bollnäs

Det är långt mellan gångerna, men idag tänkte jag skriva av några radet i bloggen! Jag tänkte sammanfatta lite gran av någonting jag har läst i min super-braiga bok - minutbibeln!

Ni som kan era bibelberättelser som har berättats i söndagsskolan har läst om när jesus och lärjungarna åker båt över jenesarets sjö (markus 4:35-41).

Iallafall - jesus säger till lärjungarna där de står på stranden: Låt oss fara över till andra sidan sjön. Sagt och gjort, de tar en båt och börjar åka över. Plötsligt så börjar det storma, en storm som lärjungarna aldrig sett make till - och då arbetade de som fiskare innan jesus gjorde dom till lärjungar. Alla kämpar för att inte gå på grund, utom jesus, som lugnt lidder och sover under däcket.

Tillslut kommer en av lärjungarna ner och och väcker jesus och säger: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under? Jag kan tänka mig lärjungens irritation. Kan han inte hjälpa till? Han ligger bara där och sover medans vi kämpar för att vi inte ska gå under här!

Men jesus är lugn. Han går upp på däck, hutar mot vinden och säger: Tig! Håll tyst! I och med det så lägger sig vinden och sjön blev spegelblank. Han vänder sig mot lärjungarna, och säger: Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?

Hårt. Och vad menade han med det? Visste han vad han pratade om, den där jesus? Det är klart man blir rädd, skiter knäck och kämpar för livet när det stormar på sjön. Fattade han inte hur mycket det blåste? Och varför var han sådär sträng mot lärjungarna efteråt? vad hade det med deras tro att göra?

Men vad var det första jesus sa? - Låt oss fara över till andra sidan.

Om jesus har sagt att man ska över till andra siden - då ska man över till andra sidan.

Vi har fått ett löfte om att vi ska ta oss över, ända fram. Det kommer alldeles säkert att blåsa. Ibland när vi ber stillar han våra stormar, ibland låter han bli. Men oavsett vilket så har han sagt:

- Han är med oss hela vägen

- Han ska se till att vi kommer över, att vi kommer ända fram.

Jesus sträcker ut handen, likt aladin gör mot jasmine i filmen.

- Litar du på mig?

Julia, Ny generation, Torsbergsgymnasiet

Jag satt på youtube och letade igenom lite efter olika saker. Jag lyckades stöta ihop med den här musikvideon och blev riktigt imponerad av att Kanye West lagt ner tid på att göra en helt annan musikvideo än orginalet. I låten Jesus walks så framkommer det ganska tydligt vad han står för och vad han tror på, och just det tror jag är en väldigt viktig sak inom vår tro.

Att våga stå för det man tror på, även om man är känd så som okänd så kan det påverka så otroligt många människor runt omkring en. Jag tror dock inte på att man ska pracka på människor något, men att visa vad man tror på, och göra det på ett snyggt sätt kan få människor nyfikna istället för bortskrämmda.

På tal om något helt annat så önskar jag fortfarande att ni som läser den här bloggen väldigt gärna får komentera eller fråga frågor till oss som skriver.

"Om djävulen förtrycker dig med en sjukdom, med fruktan, med nervösa problem, med vad som helst - ta emot befrielse nu. Kristus kommer att göra dig fri" (Joh 8:36)

David, Ny-generation, Bollnäs.

Hej ikväll är det den blivande militären som tänkte berätta om ett bönesvar som berör mig och en till killa inom militären.

Det hela började med att jag skulle mönstra inför lumpen, jag var då inställd till att jag inte skulle göra lumpen men jag vill mönstra för att kolla vad jag klrade av fyskiskt och psykiskt.

När jag väl befann mig på plats så vände min inställning till det hela ganska mycket, jag innsåg då att lumpen inte bara handlar om krig och dödande, utan också om att hjälpa andra nödställda människor. Det var något som jag kunde stå för. När jag kom till psykologen så berättade jag precis min inställning och hur tveksam jag var, jag var kluven.

Psykologen gav mig ett alternativ som jag nappade på direkt, han berättade nämligen att jag kunde få en roll inom lumpen som var ganska svår att få, och om någon med bättre värden skulle vilja ha den rollen så skulle jag inte behöva göra lumpen. Jag kännde då inom mig själv att detta var något som jag kunde lägga i Guds händer, då det skulle ta två veckor innnan jag skulle ha ett klart besked.

När jag kom hem bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig med mitt liv, och jag sa till honom att jag ville sprida hans budskap, vart jag än befinner mig, om det så skulle vara en teaterskola, ett fiskrenseri i Norge eller på en militäranläggning i Södra Sverige. ag var inställd med tanken:

-Om jag får beskedet att jag är tillkallad till armén så ska jag göra lumpen för fulla muggar, annars skiter jag i lumpen och gör något annat för fulla muggar. Så länge det är fulla muggar iaf!

Det blev iaf att jag blev inkallad till lumpen, och jag var inställd på att verkligen få kämpa, samtidigt var jag spännd över om jag skulle få jobba för Gud någonting.

Dagarna gick och jag började traska runt i gröna kläder och kängor. Allt var förvirrande och stressigt de första dagarna. Man kännde ingen, men jag försökte bekanta mig med några runt om mig när vi marscherade i våra gigantiska kolonner.

En morgon när det var ordinare uppställning utomhus så berättade en kolonngranne till mig att han var troende. Jag blev skitglad när jag hörde det och berättade att jag också var troende, jag frågade även om han gick i någon kryka osv.

Men han berättade vidare och sa att han precis blivit troende sedan ett halvår tillbaka, han hade inga troende annhöriga men han hade några troende vänner och genom dessa hade han kommit in på det kristna livet.

Jag och Bäärheilm kom närmare varandra för var dag som gick och sneckade titt som tett med varandra. Vi pratade precis om allt!

En dag så berättade han för mig att han mådde riktigt dåligt psykiskt och att han verkligen vill komma ifrån lumpen, jag försöka stötta honom så gott jag kunde och frågadfe om han hade testat att be. Han sa att han inte gjort något sånt förut och var osäker på det hela, men han skulle försöka.

Det gick några dagar och vi pratade ofta med varadra och om livet och hur han mådde, han frågade mig om inte jag hade lust att be tillsammans med honom och jag belv jätte glad för det och sa självklart. Vi gick till ett avskiljt ställe inne på militärområdet och jag drog en kort bön för honom och att han skulle få åka hem. Efter att vi bett tillsammans, så pratade vi om var häftigt att just vi hamnat brevid varandra i den där stora kolonnen och att just jag och han fick kontakt med varandra, båda vi kunde konstantera att det var Gud som placerat oss tillsammans och inte slumpen som vissa vill kalle det för.

När morgondagen kom så skulle han prata med en läkare som han talat med några dagar tidigare med, och han skulle berätta om Bäärheilm skulle få åka hem eller få stanna kvar, och hur lång tid det skulle ta att få åka ehm om det skulle visa sig att han skulle få lov att göra det.

Han var innan mötet riktigt nervös för att få reda på svaret, han hade berättat för mig att han troligtvis inte skulle palla fler dagar inom det militära. Men vi hade bett och därigenom finns det hopp och tro.

När läkarna började kolla i journalen och mumlade hur det skulle gå för Bäärnheilm så lät det i början precis som om att han skulle bli tvungen att stanna kvar. Men det läkarna sa var ungefär:

- Vet du, jag ska skicka hem dig, idag..

 Då sprack det för Bäärnheilm och han brast ut i gråt och lycka och kände hur den jobbiga klumpen och bördan försvann genom kroppen och ut ur fötterna på honom. När jag någon timme senare fick reda på beskedet belv jag så otroligt lycklig!

Det var verkligen ett bönesvar det kunde på jag och han konstantera, genom att ha bett dagen innan så fick han åka dagen efter!

Men storyn slutar aldrig bara lycklig, den slutar alltid med överflöd av Guds kärlek. Det var nämligen så att vi två dagar innan Bäärnheilms så pratade vi just om att Gud ger i överflöd. Och det fick han vittna om dagen han skulle åka. För anledningen till han han fick lämna försvarsmakten var inte p.g.a att han mådde dåligt utan på grund av att han hade fått en dålig hörsel. Den hade han fått de första dagarna han kom dit...? Hur stor är sannolikheten och det posetiva med detta är att han fick pengar för det! Överflöd, han fick åka därifrån samma dag som han verkligen vill och han fick lön för det hela. Det skulle han inte fått om han fick åka p.g.a deprison e.d

Ja jag kan bara säga att detta är för mig ett stort bönesvar, jag fick arbeta för Gud och Bäärnheilm fick känna på Guds kärlek och kraft!

Gud välsingne dig Bäärnheilm hoppas att husbygget går bra:)

Kom ihåg att allt är möjligt, Gud är med oss hela tiden även hur jobbigt det än känns.

Mvh David, Ny-generation/Bollnäs

Hej igen :)

Nu var det ungefär en månad sedan jag ritade ner den första delen av denna miniseire, som ni ser tar jag det i min egna lilla takt :)

Hur som helst så var det dags för rapport från fredagen och lördagen från Ralingsås konferensen 2008.

   När jag då vaknade upp och vi hade haft våran morgonsamling så var det klart att vi skulle ha en talkshow, jag och konferensens ledare Maria Ceder. Så vi satt och planerade upp denna kväll som hade en tung förväntan på sig efter de tidigare kvällarna :) Vi kände lite halvpanik eftersom idéetorka. Men då kommer det igen dessa ärliga lösningar som han där uppe ordnar. Jag tänkte bara i mitt stilla jag: " Lös detta åt oss" Så bara flödade det idéer och vi fick ett på förhand ett kompetent kvällsprogram. Så kom kvällningen och kvällen bara flöt på och vi fick en härlig smörjelse även om vi tänkte på förhand dra ner det lite. Men det vara en sådan våg att smörjelse som det gick bara inte att stoppa. Så när man då gick och lade sig var det med en nöjd min. Oj!

   Sedan kom lördagen, här snackar vi förväntning. Sista kvällen. Sista nattmötet. Sista tillställningen tillsammans.

   Återigen var allt upp till Maria som skulle snacka och ge. Men återigen kände man bara ett lugn inom sig. För när mötet började närma sig visste man bara att detta kommer bli häftigt. När man gick in i kyrksalen bara rusade det inom sig, vilken kväll alltså. det var sådan välsignelse över hennes predikan och sedan när det var dags för förbön så var det bara att åka av. Explosion. Det är få saker som får en må så bra inom sig när man ser människa efter människa hitta sig själv i tron, ren och skär lycka. Så man kunde knappt gå till säng för denna helg var en helg man aldrig kommer att glömma, än idag bär jag den med mig. En sammanfattning följer inom kort, ska försöka hålla mig inom en månad :)

Var välsignad och frid med er vart än ni går :)

En bön till dig idag jesus:

Jag ber dig, Jesus! Rädda alla mina vänner. Rädda bollnäs, rädda sverige. Få människro att inse att de är dig dom behöver. Inte alkohol, inte bekräftelse, inte ofrivilligt sex, inte droger och bråk. Det är du, endast du, som kan fylla dom med det tillräckliga.

Jag vill att du den här hösten tar bollnäs med storm, och jag ber att jag ska få vara ditt verktyg! Jag vet inte vad jag ger mig in på, men jag vet att jag vill. Gud - här är jag! Räkna med mig!

Julia, Ny generation, Torsbergsgymnasiet

Hej läsare, jag hoppas att du gillar det som vi skriver här på ny-generation och ni får väldigt gärna skriva komentarer.

Mitt namn är David och jag gör just nu lumpen och har ett antal månader kvar att genomföra. Just nu gör jag något i mitt liv som är väldigt psykiskt och fysiskt krävande, mitt liv vänds just nu upp och ner och jag har blivit tvungen att ändra min vardag helt enkelt.

Sånna skeden dyker upp i ens liv lite då och då, och då får man vara beredd på att ta mycket stryk med kroppen inombords. Jag valde att göra lumpen för att få en utmaning i livet, och jag kan försäkra er om att jag har fått det, att ha Serganter som skriker en rakt i ansiktet klockan 7 på morgonen till 22 på kvällen är påfrestande, att ha styrketräning så att man under samma styrkepass kräks två gånger är en utmaning, att få 1000 uppgifter att lösa på en minut och samtidgt släpa en människa över en gård i svettiga kläder och känna att man håller på att svimma, blodsmak börjar kännas i halsen, aldrig vara själv, plocka isär vapen på några sekunder och sätta ihop det på några hundradelar igen, dag ut och dag in, ÄR en UTMANING.

Den här pressen är ingenting för mig, jar är glad att jag får uppleva det här, jag vill få lite skinn på näsan och känna att jag lever, för när det börjar bli riktigt jobbigt så får man en starkare Gudsnärvarå, ju jobbigare allt blir dessto tryggare känner jag mig, dessto mer får jag inblick hur mycket Jesus led just för min och din skull, jag kan börja grina när jag gör bland de jobbigaste och mest fysiskt ansträngande uppgifterna jag genomfört, inte på grund av att jag inte orkar mera, men på grund av att jag aldrig kan lida så mycket som Jesus gjorde för mig. Det är svårt att förstå hur mycket han led för mig, men ju mer jag lider så förstår jag genom det lite mera.

Och hela den här processen blir som en sorts kemiskreaktion och förvandlar mitt hjärta och psyke som borde må dåligt, till en lugn. Jag känner mig riktigt älskad, jag vet att Gud är med mig hela tiden, jag vet att jag inte behöver vara orolig för något, utan kan lägga mina bekymmer i hans händer och låta hans hand hålla om mig.

"Herren är min herde, mig skall inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag än vadnrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Godhet endast nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen"

När du känner att du inte orkar mer, det är då du ska börja kämpa hårdare, och skrika på hjälp, för Gud är med dig vart du är befinner dig, och hur du än mår. Tack!

David, Ny-generation.

"Steg för steg trevade han sig fram. Stigen vad nämligen mycket smal. På höger sida om vägen fanns en djup avgrund där människor i alla tider hade fallit ner och gott förlorade. På vänster sida om vägen fanns ett träsk som var så farligt att även en god man kunde dras ner i dyn och försvinna eftersom det inte fanns någon botten"

Vad betyder den här texten för dig, hur tolkar du den?

Jag tolkar den som att stigen är livet, ett liv som vi hela tiden balanserar på. Livet med Gud är riktigt svårt att följa, och att trampa snett är otroligt lätt.

Om man väljer den lätta vägen, att helt enkelt kasta sig ut i stupet eller kliva ner i träsket och fastna eller falla i totalt mörker är den enkla vägen när man är i livet. Efter livet är det inte lika lätt att kliva upp från avgrunden igen. det du väljer att göra nu påverkar ditt liv för alltid, men tänk också på att du alltid har en egen vilja och styrka att gå efter och att ta sig tillbaka på stigen igen är ett beslut som du också får leva med i resten av livet. 

Om du vill må riktigt bra i hjärtat så rekomenderar jag att följa den smala stigen men det är en utmaningen som inte alla klarar av. Om du ser något som lockar dig ute i träsket och börjar vandra dit så kommer du sjunka ner mer och mer ju längre ut du går, träsket kommer att sluka dig och till slut ta över dig tills den dagen du har helt förblindad.

Jag slutar att tala i bilder och ger precis samma exempell igen men som en verkligehet. Du lever ditt liv nu och vill göra sånt som du mår bra av, då måste du ställa dig en fråga: Vad mår jag bra av?

Mår jag bra av att gå ut varje helg och festa... Hmm ja.. det tror jag. Vad vill jag festa med, saft och bullar såklart. Eller lite vin kanske, lite öl kanske... Ja varför inte.

Helt okej, det är mitt liv som jag gör vad jag vill med. Men är jag medveten om vad det är jag häller i mig, gift... Men gift är ganska bra för kroppen, varför inte ha lite roligare nästa gång, jag tar och testar lite tyngre saker då....

Nu börjar jag vandra ut i träskmarken, jag kan gå ut hur långt jag vill, men vägen tillbaka kommer och bli sjukt svår om jag tappar bort den smala stigen.

När jag är osäker så behöver jag vägledning, jag behöver hjälp, jag har vänner som kan hjälpa mig och stötta mig på vägen mot målet.

Tänk efter lite på den här flummiga texten, vart leder din stig, vad har den för slutstation, har du lämmnat din stig för länge sedan?

Be en vän att komma med ett ljus så att du hittar tillbaka igen.

David, Ny-generation.bloggagratis.se